Magnus Haglund upplever oförklarligt spänningstillstånd i kontrastrik råttfångare.
Att operan som konstform fortfarande är full av oanade och utmanande ljud- och bildkombinationer bevisas av denna visionära föreställning. Råttfångaren, i regi av Ola Beskow, är ett samarbete mellan det göteborgsbaserade Musikteaterverket och Piteå kammaropera. Det verkligt intressanta är hur det uppstår en stark helhet av tre sinsemellan disparata element.
Det hela inleds med Schönbergs Verklärte Nacht, i Eduard Steuermanns täta version för pianotrio, samtidigt som texten till sagan om råttfångaren från Hameln projiceras ungefär som textrutorna i en stumfilm.
Därefter följer ett nykomponerat elektroakustiskt verk av Tony Blomdahl, där en bur med en svart råtta som springer omkring blir synlig mitt på scenen. Den timslånga föreställningen avslutas med George Benjamins kortopera Into the Little Hill, för sopran, mezzosopran och kammarorkester från 2007, som vänder ut och in på den berömda råttfångarsagan.
Lisa Gustafsson och Monica Danielson är utmärkta solister i denna nedtonade och stundtals våldsamma musik som ställer det klangprecisa mot det ångestladdade. Buren med råttan utgör den enda scenografin, förutom ett stort tyg med olika påsydda barnklädesdetaljer som ligger över scenen.
Benjamin och Schönberg hör ihop på mer än ett vis, även om det skiljer drygt 100 år mellan verkens tillkomster. I kombination med Blomdahlsoroande noiseklanger uppstår ett spänningstillstånd som aldrig förklaras, men verkar rakt igenom hela föreställningen. Som uttrycksform vinner operan på att dessa olika världar kolliderar och kommunicerar, och kanske är det just så ett större mått av koncentration och ögonblicksskärpa kan infinna sig: när man obehindrat kan röra sig från det ena till det andra.
Magnus Haglund kultur@gp.se
Copyright © 1995 – 2011 Göteborgs-Posten